Utställningar blir levande av berättelser och sagor

UNESCO betonar att kulturarvet är ett arv från dåtiden som vi bevarar för att nutida och kommande generationer ska få del av det. Unesco skiljer också mellan orörliga arv (eng: immovable heritage) (arkeologiska platser, monument och så vidare), rörligt arv (målningar, mynt, skulpturer, manuskript) och kulturarv under vatten (vattenruiner, skeppsbrott och städer). Det görs också åtskillnad mellan det materiella och immateriella kulturarvet.  I det materiella arvet ingår t ex. byggnader, historiska platser, monument och fenomen som anses vara värda att bevara för framtiden. Detta avser föremål som är viktiga i en kontext av arkitektur, arkeologi och vetenskap eller teknik för en specifik kultur.  Till det immateriella kulturarvet hör levande uttryck och traditioner som grupper och samhällen i världen har ärvt från sina förfäder och överför till sina efterkommande, ofta muntligen.

Till det immateriella kulturarvet hör bl a berättelser, sagor och legender. Att levandegöra ett kulturarv handlar om att återge vad föräldrarna berättade för barnen om kvällarna. Det handlar också att återge vilka lokala händelser som berättades om och om igen.  Att skildra vad som sades vid ljugarbänkarna hör också till denna del av kulturarvet. Böcker, sagor och dikter som var viktiga lokalt gör utställningar mer levande.

Berättelser kan användas för att ge en rikare bild av dåtiden. När storytelling används kan följande frågor belysas: Vilka historier och myter berättades förr? Hur var det att leva under medeltiden? Hur såg en dag ut för en piga ut under 1800-talet? Hur var det att arbeta i en fabrik under industrialisering? Vad gjorde familjer när de hade semester på 50-talet? Hur var en dag i skolan på 30-talet? Alla dessa frågor kan belysas genom berättelser som utgår från verkliga personer och familjer.