Vem har makten över berättelsen om dåtiden?

Kulturarv och historia formas efter samhällets behov; det är en produkt av olika val som kännetecknas av att just användas. Därför finns det ingen given eller neutral version av historien, utan olika versioner av den (Bohman & Lindvall 1997:82-83).

Museer har genom konservering, levandegörande och andra praktiker i allra högsta grad ansvar för sin inslamlingshistoria. De har ansvar för att lokala kulturer, religioner och fenomen skildras på ett sätt som inte är förenat med förtyck. Allt för ofta har västvärlden behandlat sin kultur och tro som mer rätt, utvecklad och avancerad är andra. Detta har bidragit till att urspungsbefolkningar förtryckts eller nedvärderats.

Insiders" och "outsiders" konstruerar olika representationer av kulturer som är förknippade med en rad olika subjektiva egenskaper. Övergripande representationer i samhället står ibland i kontrast till de lokala aktörernas uppfattning om sin egen kultur och landskapet där de bor. Forskare betonar därför vikten av en öppenhet för andra kulturer och att inte göra det klassiska misstaget om att framhäva civiliserade kulturer i avancerade ekonomier som de "rätta", "bästa" och "mest utvecklade". Det innebär att ett tillvägagångssätt baserat på kulturell relativism är att föredra framför etnocentrism eftersom alla kulturer i världen är unika och inbäddade med speciella egenskaper (Soydan 2005).

Ovanstående relaterar till den postkoloniala kulturteorin som lyfter fram att kulturmiljövården skapats i processer där experter ”rånat” lokala kulturer. Koloniala samhällen har funnit sin identitet och sätt att representera det förflutna inom ramen för kulturmiljövården som speglar makt och nationernas betydelse. Människor med en viss typ av bakgrund och kunskap är ansvarig för kulturmiljövården i postkoloniala världar. Experterna driver praktiker av nationalism och uppbyggnad av självrespekt som ingår i en neoliberal profilering, branding och marknadsföring. Dessa processer är i sin tur länkade till marknadskrafter och innovationer. Inom kulturmiljövården blir kulturarvet ett dåtida fenomen som konsumeras och tillhandahålls på marknaden (Herwitz 2012:4-5).

Kulturarv är således inte givna i samhället; politiska, ideologiska och sociala dimensioner avgör vad institutioner lyfter fram. Sådana aspekter avgörs också av vilka perspektiv det förflutna ska analyseras utifrån (Bohman 1997:9).

Referenser

Bohman, S. (1997). Vad är museivetenskap, och vad är kulturarv? I: L. Palmqvist  & S.  Bohman (Red.). Museer och kulturarv (s 9-17). Stockholm: Carlsson bokförlag.

Bohman, S & Lindvall, K (1997). Museerna i samhället och samhället i museerna. En positionsangivelse. I: L. Palmqvist  & S. Bohman (Red.) Museer och kulturarv (s 82-91). Stockholm: Carlsson bokförlag.

Herwitz, D. (2012). Heritage culture and politics in the postcolony. New York: Columbia Univeristy Press.

Soydan, H. (2005). Migration. I: T. Goldberg (Red.). Samhällsproblem. Lund: Studentlitteratur.